Tordmule

Glädjen under Superettan 2000 kom med Mikael Dorsin. Det var så mycket snack om nya spelsystem, visioner om Europaspel från en styrelse som knappt hade hunnit flytta in och en allvarlig oro för att vi skulle bli fast i Superettan. Jag ville bara ha några hemmasegrar och helst seger men gärna kryss på bortaplan. 4-5-1, långbollar, dåliga spelare, vad som helst hade gått bra bara vi kunde få lite stabilitet i föreningen.

Och det började ju i ärlighetens namn hackigt. 0-1 förluster mot såväl Enköping som Ljunsgskile. men på vänsterkanten spelade en 18-årig egen produkt (i den meningen att han kom från juniorerna) som dels andades framtid och som även påminde om kollegan på innermittfältet Magnus Pehrsson både spel och utseendemässigt. DIF var tillbaka med en spelare man kunde älska.

Att han var älskad hörde man också i ett av 2003:s största måljubel, 3-0 mot Elfsborg i en Djurgårdens bästa matcher på 2000-talet. Vi var ostoppbara och hade inte ens släppt in ett mål i inledningen av säsongen. Vi var så jävla oslagbara att till och med vänsterbacken Dorsin kunde komma i djupledslöpningar och avsluta med en sträckt vrist i bortre hörnet. Vi och Dorsin var DIF.

Några månader senare lämnade han överraskande klubben för ett år i Strasbourg. Det gick inget vidare och nästa stopp blev Rosenborg. Där har han samlat ytterligare titlar och även spelat Champions League mot Real Madrid men jag vet att han en dag vill komma tillbaka till Stockholm. Jag tror jag vet.

Etiketter: Gamla spelare

Tordmulen har gjort en blixtinsats på västkusten (de har på tok för många bögfåglar där) och analyserat Djurgården och till viss del IFK Göteborgs framtidsutsikter 2007. Resultatet kan ni läsa här.

Etiketter: Svensk fotboll

Om det går utför så går det jävligt mycket utför. Därför har Shelbourne, tre månader efter ligatiteln, inga pengar, inga spelare, en ägare med hjärntumör, blivit nedflyttade till andradivisionen. En tränare fick de tag på först i fredags, fem dagar innan det inhemska transferfönstret stänger, två veckor innan ligan inleds. Fuck försäsong liksom.

Sanningen är att de balanserar på slak lina med alligatorer hängande i pungkulorna, hyenor i örsnibbarna och paper cuts på varenda fingertopp. De kanske inte klarar det. De kanske går i konkurs och tar med sig en av irländsk fotbolls stoltaste traditioner i graven. Det har hänt förr (Irlands premiärminister Bertie Ahern håller på Drumcondra som upphörde att existera för 40 år sedan) och inte många kommer att lyfta sina fingrar om det drabbar även Shels. Fler irländare tar båten över till England för att se "sina" SkyTV-lag än vad som går på inhemsk fotboll. Irland ligger på fjärde plats på OECD:s välståndslista, 12 placeringar över Sverige. Irland har inga större industrier. Öl är numera billigare i Stockholm än i Dublin. Med andra ord är allt uppochnervänt. Är detta välståndets och postindustrialismens pris? Sjukan i Irland är bara ett symtom på kapitalfotbollens sjukdom, som har ätit sig djupare in än vad man kan tro. I England har inget lag ännu gått under men även här överger man sina lokala lag för mer framgångsrika franchise. Det är bara en fråga om några mil. Idag Irland, imorgon England. Ännu inte Sverige, men blinka inte för ofta på morgonen, då kan odjuret få fäste även här.

Etiketter: Shelbourne

Idag har landslaget två målvakter fostrade i Djurgården. Den som har stått mest på sistone heter Rami Shaaban, som kom från Nacka FF inför säsongen 2000. Han gjorde en bra första säsong i superettan 2000, men hans karriär såg ganska given ut sedan supertalangen och miljoninvesteringen Andreas Isaksson tagit över platsen mellan stolparna under våren 2001. I manuset för Rami stod det "stabil andramålvakt". Supertalangen Isaksson tog sig ända till VM 2002 men när han kom hem var han darrig och petades oväntat för en Shaaban som tog chansen direkt. Sköna två derbysegrar och långa sex matcher senare var han såld till Arsenal. En skada på David Seaman och vips så var Rami med och spöade Roma med 3-1 på bortaplan.

Sen gick det tyngre. Brutet ben, provspel genom halva Europa och 3,5 år efter flytten till Arsenal hamnade han på rea i Fredrikstad, som enligt rykten ligger i Norge och har ett lag i högsta serien. Och för andra gången ramlade bitarna på rätt plats för Rami. VM-uttagning på ett bananskal, VM-startelva på en Kim-kanon, och EM-kval under hösten på ett Isaksson-knä. Än har vi nog inte sett allt från Rami Shaaban.

Etiketter: Gamla spelare

De fantastiska åren i början av 2000-talet gör det lätt att glömma en av de allra största talangerna, Magnus Pehrsson. En av de allra bästa spelarna, han var inte bara en oförlöst talang, bäst såväl 1995 som 2001. Och när han äntligen fick en riktig A-landslagschans gick han sönder för att aldrig mer bli helt återställd. Och så kom Kim Källström - och man glömde bort MP lite - men minns ni artikeln i DN om att Kim skulle vara beredd på bänken i DIF, för Pehrsson och Rehn flyttar man minsann inte på? Landslaget grämer sig nog också, i Magnus Pehrsson fanns allt Tobias Linderoth gör plus närkampsspel.

Efter 1,5 års rehab fick det i början av 2003 vara nog. Han blev snabbt tränare i Åtvidaberg istället, ihop med Kent Karlsson, och nådde resultatmässig framgång men vad jag förstår något omstridd hos fansen. Men som ensam tränare i Sirius förde han Uppsalas blåränder till Superettan redan första året, så hans resultat hittills är imponerande. I Sirius stannade han dock inte länge och 2007 är hans jobb VD på Svenska fotbollsakademin, ett intressant projekt med djurgårdsanknytning. Förhoppningsvis ser vi en dag MP tillbaka i DIF på riktigt.

Etiketter: Gamla spelare

I och med de två senaste spelarna som porträtterats finns det anledning att ta upp en fråga som Tordmulen fick för några veckor sedan; Vilka är de yngsta respektive äldsta spelare som spelat i Djurgården? Tydligen tillhandahåller inte dif.se sådan statistik. Nu är det ju svårt att överblicka 116 års verksamhet så jag delar upp det på följande sätt:

Äldst/yngst på 2000-talet:
Niclas Rasck spelade sammanlagt 152 matcher i Djurgården under 1999-2006 och i den sista matchen 2006 den 5:e november 2006 mot Elfsborg borta, 0-1, spelade Niclas hela matchen. Han var då 37 och 240 dagar.

Yngst hittills var Patrick Amoah när han gjorde debut genom att hoppa in i 87:e minuten mot Sundsvall i svenska cupen den 2:a juli 2004. Han var då 17 år och 318 dagar. I allsvenskan gjorde han debut 12 dagar senare mot Malmö, 0-2, genom att hoppa in i den 70:e minuten. Han var då 17 år och 330 dagar.

Äldst/yngst till och med 1999:

Målvakter brukar ofta finnas med på sådana här listor. Även här, där rekordet innehas av Björn Alkeby som egentligen avslutade sin karriär i Djurgården 1981. Men den 29:e augusti 1993 stod han i mål när DIF spelade 3-3 i div 1 Norra borta mot Ope i Östersund. Han var då 41 år och 43 dagar.

Yngst var Richard Henriksson, den egna produkten som gjorde debut genom att spela hela matchen i allsvenskan mot Kalmar borta (0-0) den 18:e oktober 1999. Han var då 17 år och 13 dagar ung.

--

Detta gäller naturligtvis i reservation för att en annan spelare någon dag var äldre eller yngre än de ovan nämnda. I sådana fall vore jag tacksam för att bli uppmärksammad på detta. Dessutom skulle jag gärna vilja veta vem som var äldsta utespelare under 1900-talet.

Etiketter: Djurgården

När Niclas Rasck hade blivit nummer 100 minst två gånger under barnförbjudna 8-1 mot Elfsborg 2005 kunde man inte tänka sig en mer värdig avslutning för en av denna storhetsperiods stora. Han var den enda som hade varit med hela tiden sen 1999 och hade dessutom ett eget varumärke, den blixtsnabba tvåfotaren ute på högerkanten. En vecka senare hade han även tagit ett tredje cupguld och blev med det en av föreningens mest dekorerade spelare med sammanlagt sex titlar. Sju med Superettan 2000. Och även om vi varje guldår haft någon stjärna som har stått längst fram i rampljuset kommer man i framtiden läsa om den gamle högerbacken som tog så många guld. Medaljers glans falnar inte på samma sätt som rampljuset.

Två månader senare som någon slags fysioterapeut-prao gjorde han comeback i träningsturneringen på Kanarieöarna. Och hastigt och lustigt blev det en säsong till. 2006 blev inte någon säsong att minnas för varken Rasck eller Djurgården men åtminstone så underpresterade inte den förstnämnda. Som bäst var han 2001 och 2003. Året däremellan led han lite av att det inte fanns någon given startman på högerkanten, och att han alltför lättvindigt släppte fram Andreas Andersson till 4-3 målet i vårderbyt. Men sätt er och kolla på års-dvdn för 2003 och se hur han ständigt trippar, för forsar är inte rätt ord, fram på sin kant, ofta i fantastiska kombinationer med Babis. Det slår mig också nu när jag skriver detta att man sällan såg honom slå inlägg. Han var inte den typen av högerback.

Nu har han lämnat fotbollen och Djurgården, men som av en händelse ersattes den gamle dalmasen av en ung dalmas. Må den unge nå samma framgång och bli lika omtyckt som den gamle.

Etiketter: Gamla spelare

Jag har flyttat om lite i reklamen, dissat Eniro och tagit in Musicbrigade istället, en musikbutik på nätet. Kanske hittar man några av bloggens skickligt maskerade låttitlar i affären, vem vet.

Etiketter: Tordmulens kobbe

Bloggen har inte ägnat sig så mycket åt allmänt tyckande och spekulationer. Men i och med att premiären närmar sig kommer mer och mer att ventileras på denna plats. Vill du också bidra med en krönika eller åsikt, hör av dig. Mejlen hittar du till höger, kommentarer i inläggets nederkant.

--

Det är klart att man är laddad inför säsongen. Tyvärr känns inte DIF lika laddat på vissa plan, spelartruppen är fortfarande obalanserad, och vi ska nöta in ett nytt spelsystem som vi inte ens har börjat på än. Vi har gjort några skumma värvningar av ungdomar långt ifrån A-laget. Siggi har lyst med sin frånvaro och idéer.

På vissa områden vet jag att DIF äntligen börjar strukturera sig ordentligt, men vad det gäller A-laget tycks det mig som att man ännu inte har vänt på all bråte från 2006. Spelarna upprepar maniskt att "nu tränar vi på riktigt" precis som de gjort under två år med Jonevret. Ingen uttrycker sig mer specifikt vad som ska förbättras utan utlovar allmänt bara bättre resultat, både för laget och av sig själva. Oförmågan att ta i de egna problemen utandas dåligt självförtroende och självinsikt. Jag är rädd att vi efter 3-4 omgångar i år kommer stå och efterlysa en spelidé och tydliga roller precis som hela 2006.

Det går inte att blunda för att det finns väldigt mycket att göra för DIF, vi måste bygga upp både fysiken och taktiken från grunden. Det är en omfattande uppgift där andra lag i nuläget har hunnit längre. Dessutom är det mindre än två månader kvar till premiären men vi har inte ens spelat vår första träningsmatch.

Jag är inställd på ett 2007 som kan bli ganska tufft.

Etiketter: Djurgården

När det sägs att fotbollskarriärer ofta handlar om slumpen och att vara på rätt plats vid rätt tillfälle brukar jag hålla med och tänka på Rillo Hendrix. Den egna produkten som gjorde debut redan som 17-åring i allsvenskan 1999. Och som desillusionerad 21-åring lämnade klubben efter dubbla SM-guld 2002 & 2003, trots 44 matcher under sin tid i DIF. Då kändes han redan rutinerad, idag har Djurgården en ung och lovande isländsk mittback som knappt har fått speltid på purunga 23 år samt en jätteung pojklandslagstalang på 19 år som måste vårdas ömt för att inte vissna i förtid. Visst ser man på spelare med olika perspektiv.

Men det måste ha känts surt för Henriksson. Tordmulen tyckte alltid att han var ett strå vassare än hans närmaste konkurrent Peo, framförallt på grund av huvudspelet. Så helt plötsligt tar man in en finsk landslagsman samtidigt som den andra mittbacksplatsen innehas av lagkaptenen. Klart det är svårt att få speltid då och kanske förståeligt att Hendrix sökte sig vidare efter 2003. Men frågan är vad som hade hänt om han stannat över 2004. När lagkaptenen efter en usel inledning petas får förste reserv chansen. Elias Storm går in och håller platsen i nästan ett år. Är jag den enda som tror att Henriksson fått chansen före Storm om han varit kvar?

Nätrullaren som avgjorde Henrikssons karriär förde istället iväg honom till BP, Århus och Västerås innan han inför allsvenskan 2007 återvände till BP.

Etiketter: Gamla spelare

Enligt tv4 är Djurgården på jakt efter en ny vänsterback i ett av Europas tråkigaste områden, inlandet i norra Tyskland. Någon gång läste jag i en bok att det var här britterna räknade med att det tredje världskriget skulle avgöras, och för att bli vana vid miljön övade de därför i ett annat kanske ännu tråkigare område, Midlands. Och jag har redan fallit i fällan att associera Tyskland med något helt annat än det vi egentligen skulle prata om. Beror det på ångesten som liksom ligger som ett moln över detta land, och är det en slump att de inte själva har något riktigt ord för ångest? Tordmulen gissar att om de hade haft ett sådant ord hade mycket i detta land sett annorlunda ut.

Men ska vi prata ytterbackar är Tyskland helt rätt ställe att prata på. Utan att studera Jan Tauer närmare kan man börja med att konstatera att kraven på ytterbackar i korvlandet är höga. Minnena från kaiserns 3-5-2 finns fortfarande kvar och en ytterback, ursprungligen yttrarna i ”femman” i 3-5-2, ska behärska spelet från kortlinje till kortlinje. Detta märks bland annat i tidningen Kickers regelbundna genomgångar av samtliga spelare i 1. och 2. Bundesliga, istället för mer positionsbundna kategorier som ytterback och yttermittfältare, delas spelarna på kanterna upp i ytter-defensiv eller ytter-offensiv.

Visst svider det att DIF tittar på spelare i botten av tyska andraligan. Men bortsett från det är det just bland ytterspelare (ihop med målvakter) som man får mest kvalitet för pengarna i Tyskland. Och med tanke på att det i Sverige kanske är på ytterplatserna kvaliteten är som allra sämst (Markus Jonsson i landslaget) är logiken en fast, hård och rättvis påminnelse om 28:e plats på europarankingen.

Etiketter: Djurgården

Girigheten alltså. Pengasuget gräver ett svart hål i själen och hindrar mina rörelser, förslöar mina tankar, drabbar min potens. Jag gråter när jag skiter och klipper mig helst inte. Bättre att spara.

Så har min värld varit sedan jag klistrade in lite reklam på den här sidan. Och belöningen för mödan? 1,60 hittills. Trots att rutan nere i hörnet säger att Tordmulens fjädrar är värda minst 142 dollars. Kanske lika bra att ta bort reklamen, eller kanske testa Googles annonsering. Och detta trots att jag har försökt tänka på målgruppen i mitt reklamval; Tradera för alla ebay-casuals, Spel & Bingo för alla spelberoende unga män, och eniro för de som snabbt vill ha reda på saker, tyvärr publicerar de inte fotbollsnyheter där.

Men jag förstår de som inte klickar på annonserna, jag gör det aldrig själv. Det enda jag har är en liten sedelärande berättelse om när jag en gång köpte en mobil från München via ebay, som jag sedan sålde vidare till en snubbe i St. Petersburg. Sensmoralen? Ingen aning men jag råkade inte ut för något sådant här i alla fall.

Etiketter: Tordmulens kobbe

I en liten ruta nere till höger kan man nu se hur många dollars en bloggtjänst långt härifrån anser Tordmulen vara värd. Skoj.

Etiketter: Tordmulens kobbe

Mitt bästa Peo-minne är när han gick upp och spelade center sista tio minuterna i någon match 2002. Efter att ha studerat programmet kommer jag fram till att det måste ha varit mot Kalmar hemma den 4:e augusti 2002, då Peo byttes in istället för Babis i den 86:e minuten. Alltså gick han inte upp från försvaret som jag ville minnas det, men det är, som tyskarna säger, egalt. Medan jag letade hittade jag en ny superfresh funktion på www.dif.se, möjligheten att via matchrapporterna se målen från matcherna. Kolla själva. Vad man saknar de där djupledslöpningarna signerade Adde Johansson. Och kanske har vi aldrig varit mer arroganta (tack Snuffe) än just det året, när vi sätter in en mittback som center som en kul gest till oss på läktarna trots att det bara står 1-0.

Peo gjorde tre stabila säsonger som mittback i allsvenskan 2001-2003. Med honom på plan förlorade vi dock i styrka på fasta situationer och när satsningen 2003 inleddes blev han den förste att ryka ur startelvan när Toni Kuivasto köptes in. Köpet innebar också att arrogansen petades längre bort och ersattes av de uppåtsträvande fotbollsklubbarnas pragmatism, som kanske har gjort klubben svårare att hata men banne mig också svårare att älska. Man ska inte underskatta värdet av att vara världsbäst i Sverige.

Vår blonde mittbackshjälte återvände hem till barndomstrakternas Sundsvall, och kommer 2007 fortsätta kämpa för giffarna i Superettan. I något tvivelaktig frisyr.

Etiketter: Gamla spelare

Kanske 90-talets bäste spelare i Djurgården under längst och jämnast tid. Sex säsonger i DIF, några av de resultatmässigt svagaste åren någonsin parat med några av de mest dramatiska åren någonsin. Toppstriden 1995, de svarta hålen 96 och 97, och till sist raset som ändå var en nysatsning, eller hur det nu var, 1999. Det bör noteras att han även passade på att nobba AIK inför 1998.

Zoran Stojcevski kom från IFK Göteborg 1994 och lämnade för spel i Café Opera år 2000. Han fick i alla fall vara kvar på Stadion. Han verkar också behålla banden till DIF, sedan 2006 är han tränare i Värtans IK.

Etiketter: Gamla spelare

Ibrahim Ba är den bästa spelaren jag någonsin har sett i allsvenskan. Därför är jag tacksam att han en dag skrev på för Djurgården. När man såg honom och hans teknik förstår man hur långt det är till den yppersta toppen och vilken teknik som krävs där. Och hur långt efter alltför många svenska spelare är i fråga om teknik, spelare som har fotbollen som arbete men inte kan vända i fart med bollen under kontroll, slå inlägg i fart eller dämpa en passning utan att förlora tid. Varje gång Ibrahim Ba rörde bollen var det en kärleksförklaring, en smekning som höll bollen ständigt nära fötterna under total kontroll.

Tyvärr är ett perfekt knull mer än bara kärlek, och Ibou hade tappat bort den andra viktiga delen, den frustande passionen, på vägen fram till Djurgården 2005. Kanske började den försvinna redan under de första åren i Milan i slutet av 1990-talet. För i sanningens namn kom Ibrahim Ba till Djurgården efter i stort sett fem år utan regelbunden fotboll. Så kanske var han lite otränad. Men det var inte därför han tog för få löpningar, och det var inte därför han inte gav det lilla extra. Det var passionen och viljan som saknades. Ibou gav oss aldrig förhoppningar om det bästa knullet - nästa knull - istället fick vi nöja oss med ett avslaget handjobb genom att föreställa oss hur bra han förmodligen hade varit.

Efter dubbeln 2005 lämnade Ibrahim Ba klubben efter minimalt med speltid under hösten, och har varit klubblös. Under julen 2006 tränade han återigen med sina gamla vänner i AC Milan, men frågan är om det blir någon klubb till för den sociale fransk-senegalesen.

Etiketter: Gamla spelare