Tordmule

Ibrahim Ba är den bästa spelaren jag någonsin har sett i allsvenskan. Därför är jag tacksam att han en dag skrev på för Djurgården. När man såg honom och hans teknik förstår man hur långt det är till den yppersta toppen och vilken teknik som krävs där. Och hur långt efter alltför många svenska spelare är i fråga om teknik, spelare som har fotbollen som arbete men inte kan vända i fart med bollen under kontroll, slå inlägg i fart eller dämpa en passning utan att förlora tid. Varje gång Ibrahim Ba rörde bollen var det en kärleksförklaring, en smekning som höll bollen ständigt nära fötterna under total kontroll.

Tyvärr är ett perfekt knull mer än bara kärlek, och Ibou hade tappat bort den andra viktiga delen, den frustande passionen, på vägen fram till Djurgården 2005. Kanske började den försvinna redan under de första åren i Milan i slutet av 1990-talet. För i sanningens namn kom Ibrahim Ba till Djurgården efter i stort sett fem år utan regelbunden fotboll. Så kanske var han lite otränad. Men det var inte därför han tog för få löpningar, och det var inte därför han inte gav det lilla extra. Det var passionen och viljan som saknades. Ibou gav oss aldrig förhoppningar om det bästa knullet - nästa knull - istället fick vi nöja oss med ett avslaget handjobb genom att föreställa oss hur bra han förmodligen hade varit.

Efter dubbeln 2005 lämnade Ibrahim Ba klubben efter minimalt med speltid under hösten, och har varit klubblös. Under julen 2006 tränade han återigen med sina gamla vänner i AC Milan, men frågan är om det blir någon klubb till för den sociale fransk-senegalesen.

Etiketter: Gamla spelare