Tordmule

När Niclas Rasck hade blivit nummer 100 minst två gånger under barnförbjudna 8-1 mot Elfsborg 2005 kunde man inte tänka sig en mer värdig avslutning för en av denna storhetsperiods stora. Han var den enda som hade varit med hela tiden sen 1999 och hade dessutom ett eget varumärke, den blixtsnabba tvåfotaren ute på högerkanten. En vecka senare hade han även tagit ett tredje cupguld och blev med det en av föreningens mest dekorerade spelare med sammanlagt sex titlar. Sju med Superettan 2000. Och även om vi varje guldår haft någon stjärna som har stått längst fram i rampljuset kommer man i framtiden läsa om den gamle högerbacken som tog så många guld. Medaljers glans falnar inte på samma sätt som rampljuset.

Två månader senare som någon slags fysioterapeut-prao gjorde han comeback i träningsturneringen på Kanarieöarna. Och hastigt och lustigt blev det en säsong till. 2006 blev inte någon säsong att minnas för varken Rasck eller Djurgården men åtminstone så underpresterade inte den förstnämnda. Som bäst var han 2001 och 2003. Året däremellan led han lite av att det inte fanns någon given startman på högerkanten, och att han alltför lättvindigt släppte fram Andreas Andersson till 4-3 målet i vårderbyt. Men sätt er och kolla på års-dvdn för 2003 och se hur han ständigt trippar, för forsar är inte rätt ord, fram på sin kant, ofta i fantastiska kombinationer med Babis. Det slår mig också nu när jag skriver detta att man sällan såg honom slå inlägg. Han var inte den typen av högerback.

Nu har han lämnat fotbollen och Djurgården, men som av en händelse ersattes den gamle dalmasen av en ung dalmas. Må den unge nå samma framgång och bli lika omtyckt som den gamle.

Etiketter: Gamla spelare