Tordmule

Glädjen under Superettan 2000 kom med Mikael Dorsin. Det var så mycket snack om nya spelsystem, visioner om Europaspel från en styrelse som knappt hade hunnit flytta in och en allvarlig oro för att vi skulle bli fast i Superettan. Jag ville bara ha några hemmasegrar och helst seger men gärna kryss på bortaplan. 4-5-1, långbollar, dåliga spelare, vad som helst hade gått bra bara vi kunde få lite stabilitet i föreningen.

Och det började ju i ärlighetens namn hackigt. 0-1 förluster mot såväl Enköping som Ljunsgskile. men på vänsterkanten spelade en 18-årig egen produkt (i den meningen att han kom från juniorerna) som dels andades framtid och som även påminde om kollegan på innermittfältet Magnus Pehrsson både spel och utseendemässigt. DIF var tillbaka med en spelare man kunde älska.

Att han var älskad hörde man också i ett av 2003:s största måljubel, 3-0 mot Elfsborg i en Djurgårdens bästa matcher på 2000-talet. Vi var ostoppbara och hade inte ens släppt in ett mål i inledningen av säsongen. Vi var så jävla oslagbara att till och med vänsterbacken Dorsin kunde komma i djupledslöpningar och avsluta med en sträckt vrist i bortre hörnet. Vi och Dorsin var DIF.

Några månader senare lämnade han överraskande klubben för ett år i Strasbourg. Det gick inget vidare och nästa stopp blev Rosenborg. Där har han samlat ytterligare titlar och även spelat Champions League mot Real Madrid men jag vet att han en dag vill komma tillbaka till Stockholm. Jag tror jag vet.

Etiketter: Gamla spelare