Tordmule

De flesta fotbollsspelare lyckas inte med sin karriär. Om målet är att alltid nå högst upp är det endast ett par svenskar per decennium som klarar av att spela sig till en ordinarie plats i något av världens bästa lag. Från dessa lag och neråt fylls det sedan på med spelare som i varierande grad inte har nått dit de vill. En av dessa spelare kom till Djurgården inför året i superettan 2000 efter att ha misslyckats i IFK Göteborg. Han hette Stefan Bärlin och hade varit ett av de största löftena i en av svensk fotbolls starkaste kullar någonsin, 76/77:orna med spelare som Fredrik Ljungberg, Daniel Andersson, Anders Svensson och Yksel Osmanovski. Ibland undrar jag hur det känns att stupa på den sista tröskeln, när man har varit med så länge.

Stefan Bärlin kom alltså inte längre. Han var riktigt bra i Superettan 2000 och därefter hyfsat ordinarie fram till att Babis Stefanidis började slå igenom 2002. Han hade också ständiga besvär med skador och sjukdomar. Efter guldet 2002 återvände han till sin tidigare klubb Västerås SK i superettan och blev på nytt en firad målskytt. Så skulle karriären sakta avklinga, trodde nog de flesta. Men 2005 bytte han till IK Start i norska tippeligan för att för första gången spela i en icke-randig matchtröja och är väl, på något vis, en stjärna där. Med facit i hand visar det sig att Stefan Bärlin hade mer gemensamt med de mer anonyma namnen i den framgångsrika 76/77-kullen, spelare som Erik Johansson, Martin Åslund, Kleber Saarenpää och Alexander Östlund.

Etiketter: Gamla spelare