Tordmule

Shelbourne FC tog igår sitt trettonde guld och det tredje på de senaste fyra åren. Efter att i många år varit en jojo-klubb lyckades Dublin-laget, som spelar på Tolka Park, i slutet av 90-talet stabilisera sig och är det tidiga 2000-talets odiskutabla dominant i irländsk fotboll. Samtidigt har irländsk fotboll tagit sina första stapplande steg för att skapa en mer slagkraftig liga, genom att bland annat gå över till vår-höst säsong, försöka modernisera arenorna, och lansera ligan på hemmaplan med ett inhemskt fotbollsmagasin i tv på måndagar. Likheterna med Sverige och Djurgården är många, ibland oavsiktligt, ibland inspirerat från den skandinaviska fotbollen med avsikt.

Jag följde den avgörande matchen Shelbourne-Bohemians som streamades på den irländska televisionens hemsida. Det blev ett avgörande på mållinjen, där Shelbourne vände 0-1 till 2-1 och därmed säkrade ligasegern på målskillnad gentemot Derry, som hemma på Brandywell (hej IFK Göteborg!) besegrade förra årets mästare Cork med 1-0. Guldet kan tillfälligt rädda Shelbourne, som dras med svag ekonomi och vid flera tillfällen har hejdat löneutbetalningarna. Men de flesta supportrar är inställda på att många av de tyngsta namnen försvinner. För en utomstående betraktare är det ändå en formidabel bedrift att spelare som i somras hade lönestopp samtidigt spelade sitt livs fotboll och gjorde det ryck som visade sig lägga grunden för guldstriden. Under samma tid pressade de även danska Odense i Intertotocupen (seger hemma med 1-0 men totalt 1-3), Odense som senare gick hela vägen in i Uefacupens gruppspel. Att de dessutom på sina 8 senaste hemmamatcher i europaspelet är obesegrade (mot bl a Deportivo La Coruna, Lille och Steaua Bukarest) vittnar om en mentalitet där europaspel fortfarande betyder något.

Det finns väldigt många aspekter på irländsk fotboll och Shelbourne som är intressanta för denna blogg och de lär dyka upp i framtiden, men för denna gång nöjer jag mig att lista de mest intressanta spelarna i Shelbourne, ur ett djurgårdsperspektiv.

• Jason Byrne känner vi alla till, han vann för fjärde året i rad skytteligan, trots skadebesvär. Kolla inlägget han slår in till Glen Crowe för guldmålet 2-1. Den stillastående bollträffen och bollbanan påminner om Kim Källströms bananinlägg till Geert på Stadion mot Landskrona 2003.

• Mittbacken Sean Dillon kan även spela vänsterback och har U21-bakgrund.

• den offensive mittfältaren Joseph Ndo har VM-erfarenhet med Kamerun 1998.

• Sist men inte minst lagkaptenen Stuart Byrne, en tvåvägsmittfältare, som sekunderna efter guldet levererade denna fantastiska intervju. Den är väl värd en minut av er tid och visar en härlig klubbkänsla. Bakgrunden är att Shelbourne har nekats poäng de anser sig ha rätt till när andra lag har spelat med olicensierade spelare men fotbollsförbund som agerar klart och tydligt är tydligen en bristvara även på den gröna ön. En av påhejarna till beslutet är Derrys tränare Stephen Kenny...

Etiketter: Shelbourne