Tordmule

Jag har sällan blivit upprörd av att spelare har lämnat Djurgården. Ofta går det att se logiska skäl till varför just den spelaren tar chansen i en ny miljö, oavsett om den miljön framför allt är inramad av sedlar eller av en sportslig utmaning. När Stefan Alvén lämnade blåränderna efter katastrofen 1999 blev jag ändå förbannad. Han var lagkapten och hade därtill inte alls varit så bra att Superettan skulle vara ett omedelbart nedköp för honom. Det påminde mest om hur kaptenen lämnade skeppet först av alla, med den enda livbåten. För jag hade svårt att se hur de nya tränarna, en juniortränare och en doldis från Östersunds FK, skulle kunna åstadkomma något alls med denna på gränsen till icke existerande spelartrupp. Och en nytillträdd styrelse som pratade om Champions League.

Två år senare kom Stefan Alvén tillbaka till Stadion i en av de hemskaste matcherna det året. Nu som lagkapten i IFK Norrköping dirigerade han ett tiomannaförsvar som i slutet av matchen hade fräckheten att göra två mål på Djurgården och tillfälligt hindra guldjakten. Mattias Flodströms 2-0, innickat som ensam anfallare omgiven av sex blåränder på en hörna, var på något sätt Stefan Alvéns fel det också och ett av mina mest förödmjukande DIF-minnen på 2000-talet.

Nu är Stefan tillbaka i djurgårdsfamiljen och det högt uppe. 2005 valdes han in i styrelsen och idag ska han besvara frågor i klocktornet.

Etiketter: Gamla spelare