Tordmule

Enbart för att lyckas med en "fyra Stefan i rad" ska jag nu försöka avhandla den störste nu levande djurgårdaren genom tiderna. Men också för att jag ändå aldrig skulle komma på något tillräckligt värdigt att skriva.

Jag är för ung för att ha sett kvalfajterna mot Gais 1985, och i SM-finalen 1988 var det framför allt en annan legend jag fastnade för. Därefter många år i IFK Göteborg och landslaget, han blev den förste i VM-94 laget att säga tack och hej, och tanken att en gång till få se honom i Djurgården kändes avlägsen.

Superettan, 2000. Helt magiskt hur han ständigt ser ut att få tiden att gå långsammare varje gång han rör bollen. Allsvenskan, 2001. I ett sanslöst frejdigt ungt DIF har han även blivit den hårde kämpen som tar ansvar hemåt. Han dominerar faktiskt och det är ett hån att han kanske ska sluta efter säsongen. 2002. Ihop med Kim Källström kan han långa stunder äga mittfältet. Djurgårdsanfall som böljar från kant till kant i väntan på en lucka, allt regisserat av mannen med den makalösa tekniken. Får man någonsin se en sådan djurgårdare igen? Matchen mot GIF Sundsvall hemma, vilken skillnad mot motsvarande match ett år tidigare. Nästan mål på en soloräd - vilket slut det hade varit. Fast det riktiga slutet blev ännu bättre. För det blev ju SM-guld, det senaste kom samma år som Stefan föddes.

Stefan Rehn verkade sedan fyra år i DIF som tränare, då laget tog två SM-guld och två cupguld. Från och med 2007 är han tränare i IFK Göteborg.

Etiketter: Gamla spelare